Dagbok

2/9

Det som påminner mig om att mamma inte finns i livet längre är när jag ser hennes pennskrin ligga på mitt skrivbord, brodergarnen hon fick av sin kusin eller när jag kliar mig på halsen och känner guldkedjan med korset som varit hennes. Eller när jag läst eller hört något spännande jag vill berätta för henne men sedan snabbt får påminna mig själv om att det inte går. Det kommer vara så här länge. Så var det med pappa. Men nu tänker jag istället det skulle jag ha velat berätta för pappa men jag vet redan när jag tänker det att det inte går att pappa är borta sedan över arton år. Med mamma är det inte så än. Hon var ju här alldeles nyss. Tills de där jävla tumörerna fick sista ordet. En natt drömde jag att hon levde och jag kunde ta mig in i hennes huvud och kropp med en dammsugare som jag sög upp tumörerna med. De såg ut som svampar. Lite som såna där en del tar för att knarka. Jag samlade dem i en hög som jag sedan brände upp.

Jag drömmer också de där drömmarna som jag drömde om pappa förr, att mamma dyker upp och jag säger att vänta du är ju död jag såg dig dö jag var där. Det är som att jag genom att i drömmen påminner mamma om att hon är död påminner mig själv om det. Är det för att det är svårare att göra det i verkligheten? Jag drömde för några nätter sedan att jag skrek rätt ut av sorg. 

Jag önskar att det här var en dröm. Bara en mardröm. Att jag ska vakna i hennes gästrum det som hon sa var mitt rum för att jag var där så ofta, eller i soffan sittande bredvid henne. Vi tittar på teve på en spännande dokumentär om det forna Egypten eller det där programmet om folk som får sina trädgårdar omgjorda. Jag är mindre road av det senare men tittar för att hålla mamma sällskap. Mamma drar handen över sitt hår som är nytonat och tjockt. Inte grått och cellgiftstunt. Hon eller jag frågar om vi ska lösa korsord senare. Sedan sitter vi och klurar på alla frågor och klurigheter A-korsordet bjuder på. 

Jag saknar dig så mamma!

Dagbok

30/5

I lördags hände det. Jag döptes. Nynäshamns församling hade "drop in dop" och på eftermiddagen promenerade jag iväg i solskenet till den roströda kyrkan som på sin klippa tornar över småstad och vatten, gick upp för trappan, öppnade sedan porten och gick in. Någon anmälan i förväg hade jag inte behövt göra (även om jag ringat in den här dagen ända sedan jag sett drop in dopet annonseras) det var bara att dyka upp och prästen hade dessutom inget långt förhör med mig utan sa istället "Du vet ju vad det handlar om" och efter en liten stunds väntan på att min familj skulle komma dit var det dags. Jag tyckte det blev väldigt bra. Enkelt men ändå högtidligt. Jag kände att Gud var där.

Vi åkte sedan iväg till Lövhagen och fikade jag och familjen. Det blev en riktigt fin dag med en kombination av dop och morsdag-firande. Jag hade köpt blommor till mamma och min storasyster. Svagt gula tagetes. Att det rörde sig om just tagetes hade jag ingen aning om det upplyste mamma mig om. Jag köpte de blommor jag tyckte var fina. Men det var ett bra köp. Den matchade mammas penséer som har inslag av ljusgult och min storasyster hade dessutom inhandlat en nästan likadan tagetes själv så hon måste ha gillat blomman och dess färg.

Nu ska jag strax åka tillbaka till Nynäshamn och mamma. Meningsfull sysselsättning i brist på ett riktigt arbete behöver inte vara något av det offentliga anordnat hittepå. Det kan även vara (läs: är mycket mer meningsfullt) att hjälpa mamma att tvätta. 

Dagbok

 1/5

Vad tusan är det för teknikberoende man bär på när man efter att ha stängt av mobilen i kyrkan strax innan söndagens högmässa börjar, känner det som att nu minsann, nu har man gått "Full Ted". Teknikberoendet blir inte mindre för mig just nu eftersom jag hittat en app där man kan lära sig olika språk. Jag har gått in intensivt nu för att lära mig tyska. Jag behöver göra något som å ena sidan är kravlöst. Det här är en app och nästan som ett spel. Inte en kurs jag ska få betyg i. Samtidigt som jag lär mig något nytt och får känna att jag därmed växer mentalt. Förutom appen tittar jag lite på tyskspråkiga youtubeklipp (allt från ett barnprogram om olika djur till inslag från tyska och österrikiska Efterlyst) och lyssnar på barnens Bibel uppläst på spotify. Det är lättare att sätta sig in i saker som intresserar mig. Vildkatter, järvar, Guds ord. Till exempel.  

Jag experimenterar också med "cold porcelain". Det har ingenting med riktigt porslin att göra utan är ett slags självtorkande "lera" som görs med lim, majsstärkelse, olja (jag använder babyolja) och citron. Jag färgar den med tuschpennor. Har gjort en kylskåpsmagnet bland annat. Den föreställer en tomat. Järv blir nog för svårt att göra. Men vad tufft det hade varit. Järvar de tar för sig av livet de. De backar inte utan sätter hårt mot hårt. Jag hade kunnat titta på min järvkylskåpsmagnet och samlat inspiration och kraft.

På tal om kyrkan och högmässa och sånt. Gökotta. Jag har suttit och tänkt på det ordet. Det låter inte riktigt som någonting riktigt utan mer som något lite suspekt. Som bondpermis. Suspekt är kanske fel ord. Gökotta låter otillåtet och ej sanktionerat fast på ett mer pilsnerfilmaktigt och inte gängvåld och infiltration på känsliga poster sätt. Eller som att man skulle kunna använda ordet i den här meningen 

"Nej nu blev det bara en enda stor gökotta av alltihop."

Järvotta däremot. Det vore någonting det!

Dagbok

 14/3

Jag drömmer intressanta saker. Som att jag var med i ett slags amatörteatersällskap som sjöng och showade. Jag vill i verkligheten bara sjunga. Inte showa, larma och göra mig till och absolut inte dansa. Men i drömmen skulle jag klä mig i en stor svart kappa med fladdriga armar där det fästs verklighetstrogna kråkor. Ta mej fan om de inte var riktiga uppstoppade till och med. Ja ni hör vad otäckt. Jag skulle hoppa in på scenen och snacka massa nonsens och prata med mina kråkor och ett av "skämten" skulle vara att jag skäller på kråkorna att lugna ner sig för "annars får de inte följa med till Berghain".  Sedan skulle jag sjunga en enklare aria av Händel. Jag vill i verkligheten bara sjunga. Inte showa och absolut inte dansa. Dansa ger mig nästan samma obehag som linkedin gör. Det senare får mig att vilja rengöra mig på något sätt. Som att titta på det där klippet med Divine när hon säger "Kill everyone now! Condone first degree murder". 

I vaket tillstånd har jag klurat fram intrigen i en berättelse jag lovar att aldrig skriva. Du säljer dina använda trosor till flämtande gubbskurkar. Lättförtjänta pengar tänker du. Korkade jävla runkgubbar. Men det hela kostar mer än vad det smakar. För dig. Du säljer nämligen dina fiskdoftande underkläder till en galen vetenskapsman med barnlängtan. Med hjälp av ditt DNA och massa avancerat vetenskaperi skapar han ett litet barn. Domstolen säger sedan sitt. Du ska betala underhåll.

Idag var jag även ute lite i skogen nära där jag bor. Hade jag följt normalitetsmönstret mer strikt kanske jag hade varit ute med mina barn och tittat efter vårtecken. Men nu ser verkligheten annorlunda ut. Jag har inga barn utan får gå ensam. Jag tittar inte heller efter vårtecken utan efter saker i skogen att ta kort på och skicka till mamma och skriva att det måste vara Bigfoot som gjort det. Två pinnar i kors på en sten. Bigfoot har varit i farten. Idag hade han till och med hängt upp julgransglitter och en liten prydnadsklocka i en gran. Tänk vad han hittar på!

Dagbok

2/2 

Jag är ju rätt bra på att missuppfatta det där som kallas vetenskap. Men mitokondrie-DNA kommer alltså från mammas mammas mammas...? Jag har i alla fall suttit och tittat efter min mammas mammas mammas och så vidare i kyrkoböckerna från bland annat Ullervad, Utby och Ekby socken i Västergötland. Jag kom tyvärr inte längre än till tidigt sjuttonhundratal. Jag har namnet på mamman till tjejen men jag vet inte hur gammal denna var när dottern föddes eller var hon i sin tur kom ifrån. Det finns en stor lucka bland husförhörslängderna. Hade jag kunnat läsa en som omfattade året 1717 hade jag kunnat se mammans ålder och förhoppningsvis även födelseort. Där hade jag sedan kanske kunnat hitta vad hennes mamma i sin tur hette. 

Men jag hittade annat! En av mina förmödrar hade en man som i mitten på artonhundratalet dömdes för att ha förvarat tjuvgods. Hon blev själv dömd för olovligt tillgrepp det vill säga stöld. Jag har inte tittat så noga exakt när vart och ett av brotten begicks men kanske var det hennes "byte" maken gömde. Båda straffades med uppenbar kyrkoplikt. Det innebar att man vid en särskild ceremoni under högmässan skulle ställa sig på den så kallade plitkpallen längst bak i kyrkan och inför församlingen erkänna sin skuld och intyga att man ångrat sig. Efter det var man formellt  förlåten och återupptogs i församlingen. Det var med andra ord enklare förr, raka puckar och mindre krånglande. Men man kan i och för sig fundera över det där med den formella förlåtelsen. En annan släkting (på min fars sida) fick samma straff efter ett inbrott. Åratal senare när han dött var det den händelsen som beskrev honom i död och begravningsboken.

Dagbok

 22/1

Kanske gick jag händelserna i förväg men jag hade redan tittat på vilka körer som finns i hans stad. Jag tänkte på hur jag skulle sakna kören jag är med i nu. Det är en av de (få) platser där jag känner mig helt och fullt välkommen. Inte bara för att jag kan sjunga, jag känner att jag får vara där och vara där som jag är och denna visshet och trygghet gör att jag kan sjunga bra. Eller ja hyfsat bra. Jag tycker inte om att skryta och göra mig stor. Jag vill bara vara ifred. Min nya favoritfras ska bli inte tusan vet jag jag är bara en autistisk bimbo. Jag vill inte göra något väsen av mig mer än nödvändigt.

Tvärtom vad de där tanterna som höll i något slags bildterapi för unga som jag gick på när jag var 16-17 år menade eftersom jag ritat ett stort träd i mitten av bilden. Det var någon töntig övning där man skulle rita ett träd som skulle symbolisera någonting...någonting... Jag kom att tänka på dem idag. De utmålade mig som något slags uppmärksamhetstörstig narcissist som krävde allt ljus på sig. För att jag ritat ett stort träd och placerat det centralt i bilden. Jag förstår ju nu att de var tomtar som övertolkade saker, ett stort träd på ett stort papper kan vara bara ett stort träd på ett stort papper och jag är nog inte ensam om att placera objekt i mitten på ett tomt papper om det bara är det objektet som ska målas. Men det tog ändå hårt på mig. Jag som inte vill bli mer omtyckt eller sedd än andra Jag som bara önskade och fortfarande önskar att få bli accepterad och som fått för sig att jag snarare har mindre rätt än andra att vilja bli accepterad. 

Fått för sig för jag vet ju egentligen att det inte stämmer. Annars hade jag ju inte hoppats på att han ska komma tillbaka i mitt liv. Jag trodde han var svaret på mina böner. Jag vill inte sitta och skriva om hur mycket jag saknar honom. Jag vill ligga uppkrupen i hans famn och lyssna på hur han snarkar, trycka mitt huvud mot hans bröst och känna hur håret där killar mig i näsan. Jag vill sitta mittemot honom vid hans köksbord och njuta av både maten vi nyss lagat och av honom. 

Dagbok

 13/1

Jag trodde att han också såg det som något seriöst men jag kanske missuppfattade allt?Jag kommer aldrig hitta kärleken, efter det här är jag nästan förstörd. Jag ger upp. När jag äntligen trodde att nu jävlar är det min tur då är allt plötsligt borta. Jag vill bara ha ett normalt liv med någon som älskar mig tillbaka som vill leva med mig och att jag ska bli mamma till hans barn.

Dagbok

11/1

Det värker i mina armar av saknad efter honom. Jag vill bara sova och drömma. Han är hos mig i drömmarna. Där får jag åter krypa ner i hans mjuka kontinentalsäng bredvid honom och han lägger sin arm runt mig. Där väntar han på mig vid stationen en lördagseftermiddag. Jag narutospringer inte till honom den gången heller. I verkligheten har jag skojat om att jag ska göra det. Men nu har han slutit sig som nåt jävla area 51.

Var den tid vi hade tillsammans bara en dröm jag nu har väckts tvärt ur. Jag vet inte varför det har blivit så här. Jag förstår inte vad som har hänt eller varför. Men jag vet att jag saknar honom.

Dagbok

9/1

Herren ger och Herren tar och håller på och jag är måttligt road. Kärlek verkar inte vara ämnat för mig. Livet känns ibland inte ämnat för mig på riktigt. 

Nej jag vill inte prata med någon. Det tjänar ingenting till. Att prata med någon kurator eller terapeut ger mig inte det som fattas mig i livet. Hur får jag en partner eller arbete och bättre ekonomi och större trygghet av en kuratorstid varannan vecka. Jag är trött på allt leder ingen jävla vart pratande.

Att äntligen få vila i en mans armar framför tvsoffan som äkta mys-svenssons och känna total tryggma och omsorg gjorde mer för min själsstyrka. Men så drogs det undan för mig och jag vet inte kommer han tillbaka eller är jag ghostad permanent. 

Herren ger och Herren tar och jag börjar bli trött på skiten.