Dagbok

 10/11

Det är inte så att jag slutat söka arbete men jag upplever inte samma stress och panik kring det längre.  Inte samma frustration över en arbetsmarknad som tycks få allt högre trösklar och en arbetsförmedling där min sius handlägger femtio personer på en halvtidstjänst. Även om jag egentligen borde vara skitförbannad. Men om jag bara ser till mitt eget så känner jag att jag fått en uppgift i att skapa ett framtida hem för mig och min partner och att det är något värdefullt. Jag känner mig behövd. Obs min kille förväntar sig inte att jag ska vara hemma, skulle jag få ett jobb så ska jag såklart ta det. Det är vi överens om. Men jag kan inte bara ta ett jobb. Jag behöver veta att arbetsgivaren är villig att ge mig de få anpassningar som behövs i form av tydlighet och en arbetsmiljö fri från för mycket intryck så att jag på så vis kan göra mina uppgifter på ett bra sätt. Jag kräver också att arbetsgivaren ska ge mig en lön och att det handlar om en riktig anställning och inte en ytterligare praktik eller arbetsträning.  

Men just nu; skit i det, Jag har viktigare saker att tänka på, som att ta reda på hur man bakar ett traditionellt bröd från min killes hemstad i Bayern utan att behöva använda surdeg. Jag försökte med surdeg för ett par veckor sedan och det gick ju inte alls. Började bra med bubblor och hela köret men när jag väl skulle baka med det blev det bara knas. Ja jag kollade att surdegen flöt i ett glas med vatten. Fast den kanske inte flöt tillräckligt. Nåja jag lägger det hela till högen nya friska tag i framtiden. Som att odla potatis i en hink. Det blev en, EN! yttepytte" jolpäre" Men just nu är det vare sig rätt säsong eller tid för odling eller bakning. Jag behöver sortera tvätten och packa väskan inför resan till honom om ett par dagar. Jag måste också ställa i ordning här för han kommer förmodligen följa med mig tillbaka. Jag behöver dammsuga och städa kylen. Det är tråkigt men jag motiveras av att jag gör det för att älsklingen kommer hit. Mitt hem är hans hem och han ska må bra.

Till sist, Tunnan och Moroten hade rätt. Man får verkligen inte ha läderkeps på sig när man går in på systembolaget. Jag testade igår och blev utkastad. Sök på tiktok läderkeps, Huddinge centrum, våld, vakter, "swedish Karen freaking out".

Dagbok

16/9

Det händer saker i mitt liv som gör att sorgen jag lever med balanseras upp av glädje. Ibland gråter jag för att jag är ledsen ibland gråter jag av lycka. Det har kommit in en person i mitt liv som ger mig anledning att vilja styra upp saker och ting. Hitta nya rutiner. Rensa upp här hemma. Rensa ut saker. Ställa i ordning. Jag som egentligen ogillar att laga mat sitter och letar upp recept att lära mig. Fortfarande kan jag känna att mitt liv aldrig riktigt fått börja. Att jag är kvar i ett evigt nitton år fast jag hittar grå hårstrån och googlar på ord som förklimakteriet. Men jag känner inte samma bitterhet och (själv) hat. Inte samma hopplöshet. Hade jag kunnat trolla hade jag trollat fram en större bostad och mer pengar. En plats att odla på. Jag hade trollat bort arbetsförmedlingen ur mitt liv. 

Men just nu försöker jag göra det bästa av den verklighet jag befinner mig i. Tänka på vad jag har och hur jag kan ta vara på det istället för att haka upp mig på hur jag önskar att det var. När jag tänker så är det också lättare att ta tag i det jag vill och kan förändra. Jag har skapat en ny städrutin, försöker träna med mina hantlar och läsa mer. Jag läser romaner, faktaböcker om allt från modehistoria till hällristningar och böcker om tysk grammatik (som ett komplement till duolingo) Jag läser Bibeln och katekesen. Den senare har ju numer även på tyska. 

Det är inte alltid lätt dock. Förra veckan råkade jag ut för ett bakslag som fick mig att förlora en stor del av det lilla hopp jag ännu har kvar om att jag har en plats på arbetsmarknaden. Det är en lång historia som jag inte vill ta här för det är för invecklat.  Men jag känner mig både förd bakom ljuset och förfördelad på grund av mitt funktionshinder. Nu är jag tillbaka på ruta ett med min handläggare på arbetsförmedlingen. Jag börjar tröttna rejält nu. Hade jag kunnat trolla som sagt.

Påhittad dagbok del 2

Jag fortsätter med min påhittade dagbok som är just påhittad. 

25/3 Lyckades landa en jobbintervju men dessvärre inte jobbet förmodar jag. Ja något annat förväntar jag mig inte då jag när tjejen ställde floskelfrågan "Var ser du dig själv om fem år" svarade att fjärrskådning faktiskt är en synd och att om man höll på med trolldom och sånt kommer det inte gå bra för en. Det står i Uppenbarelseboken, har du läst den?

27/3  Farsgubben fyller år i helgen. Han är hembjuden till mig och sambon på några öl och Viennettaglass.

29/3 Jag skriver fanfiction på Gösta Berlings. Dovrehäxan och Sintram får ihop det. 

6/4  Grannarna verkar ha fått barn igen. Räcker det inte med de fem de redan har?  Ska leta upp en broschyr om vasektomi och lägga i deras brevlåda.

Påhittad dagbok

Det är inte mycket spännande jag har att berätta. Därför tänkte jag skriva lite dagboksinlägg som är totalt påhittade. 

28/6

Rea på tonfisk hos Willys blir en liten fest för mig och katten ikväll Grannen knackade på igår och klagade på att han sket och kissa i hans rabatter. Jävla gnällgubbe. Jag tror han bara vill ha något att reta upp sig på för att känna att livet har något innehåll. Fula byxor har han också.

7/7

Grannen är på mig igen om katten.  Som sagt tror jag han vill ha något att reta sig på bara för att. För att hans liv är tomt på innehåll och mening! Jag tror han är avundsjuk också på min stolta knallorangea hustiger. Han och hans fru har en gammal senil hund  en sån där sort som ser ut som en golvmopp ingen sköljt ur ordentligt på länge. 

5/8

Nu hota gubbjäveln med länsstyrelsen! Hallå jag betalar faktiskt skatt i det här landet kan jag få vara ifred?!

20/8

Jag har ju inte varit i en kyrka sedan lillebrorsan gifte om sig 2009 men idag var jag det. Egentligen första gången för den här gången var det en katolsk å i en sån har  jag aldrig varit. Ja jag tog mig dit igår förmiddags efter att dagen innan funderat lite på  det här med min grannes ålder och utseende. Det är ju ingen jävel som kan kolla om jag verkligen är katolik så jag satte mig i biktstolen och la fram mina synder. Eller min synd. Det var jag som mördade Palme erkände jag och så sa jag att jag hette (grannens fulla namn)  Sekretessen ska ju tydligen vara jävligt strikt när det kommer till det där med

bikt men vi får se vad som händer......