Dagbok

26/2

Hade en kort karriär som kerub i slutet på 1980-talet.

Dagbok

25/2

Enligt legenden tog Frälsningsarméns grundare William Booth olika dryckesvisor och liknande och  bytte ut de syndiga texterna mot kristna. När någon sedan ifrågasatte hur han kunde begagna sig av de där ogudaktiga sångernas melodier brukade han svara: Varför ska djävulen ha den bästa musiken?! Jag vet inte om det är fan själv eller vem/vad det är som nyss gav mig ingivelsen: Ta frälsningsarméns sångbok. Leta ut några schyssta låtar och byt ut den kristna texten mot en syndig och ta da! Nu har en ny gren av könsrocken fötts.

Musikikonografi-måndag

Dagbok

17/2

Det känns som att naturen konspirerar för att psyka skiten ur mig. Eller så får jag helt enkelt sluta googla massa fanskap (https://www.sickchirpse.com/weirdest-animal-dicks/)

Men tasmanska djävlar är djävligt söta. Kolla på de små rackarna:

https://www.natursidan.se/wp-content/uploads/2015/10/tasmansk_djävul2.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/Sarcophilus_harrisii#/media/File:Tasdevil_large.jpg

https://www.youtube.com/watch?v=lMaIVaiCHDM

De är utrotningshotade och vilda så jag tvivlar på att de går att ha en som assistansdjur för mentalt stöd. Men ja dagdrömma går ju alltid.

Judith

Tits out for Bethulia!

av Giovanni Gioseffo dal Sole. ca 1695.

av Francesco Trevisani

Dagbok

15/2

För helvete naturen sluta psyka mig:

https://qph.fs.quoracdn.net/main-qimg-4943a9a68bf3e9cb09f136a8828caf01

Inte nog med att det är en opossum eller som den heter på svenska-pungråtta. Den har förökat sig och hur fan ser det hela ut egentligen. Det ska tilläggas att det inte är en jättestor snippa som det väller ut opussombebisar ur. Utan pungråttans "pung". Pungråttorna verkar hålla på  med sin grej i Virginia i USA och jag bor i Sverige. Men jag är säker på att de kommer dyka upp här och stå och äckla sig i soprummet.

Eller ännu värre, torkskåpet i tvättstugan. Jag har bara varit borta i en timme. Men när jag ska hämta mina lakan och handdukar har den redan hunnit bygga ett bo där och skita ner och jag kan fan glömma min tvätt nu för den tänker försvara sitt nya hem och den menar allvar.

Judith och Holofernes

Dagbok

6/2

Först tänkte jag, fan vad pinsam jag är. Men sedan insåg jag att det var nog bra att jag bröt ihop hos af och börja gråta så de fattade att saker och ting är svårare för mig än det kan verka på ytan. Tror det var något som klickade hos handläggaren för hen ringde upp en annan person som har hand om de som har svårare att komma in på arbetsmarknaden. 

Det jag vill att de ska fatta är att jag kan arbeta om jag får rätt förutsättningar men att jag inte på egen hand kan hitta ett anpassat arbete och ställa krav på arbetsgivaren. Handläggaren frågade förövrigt vad jag ville ha hjälp med och jag svarade att jag ville hitta ett anpassad arbete med tydliga rutiner och uppgifter. Att det ska vara betalt och att det ska vara långvarigt. Det är inga orimliga krav. Det är inte så att jag kräver en tjänstebil (vilket vore ännu sjukare genom att jag saknar körkort) och sjuttio lakan efter skatt. Bara att slippa arbeta för småpengar jag varje månad är osäker på om jag ska få eller inte och att få en fast punkt i tillvaron. Det som andra (oftast de neurotypiska) ibland kanske tar för givet.

Få det jag behöver som autistisk för att må bra och känna mig trygg och fungera på ett bra sätt. För mig är det enormt viktigt att jag får  kontinuitet och stabilitet. Jag måste ha det Om jag ska må bra och fungera i samhället så måste jag ställa de kraven. Om jag tvingas försöka fungera på ett sätt jag inte gör och klarar av, så blir det bara in i väggen och sjukskrivning av det hela. Jag vill leva inte bara överleva. 

Judith-Back to baroque

Giuseppe Vermiglio. 1625.

Dagbok

2/2

Vilken fantastisk körhelg! Det var riktig "team building" och nu är jag inte ironisk när jag använder det begreppet. Vi har lärt oss ny sångteknik, lite musikteori och lyft upp varandra när vi hade masterclass och en och en fick sjunga upp inför de andra. Det var dock frivilligt. Men jag tänkte att jag vill öva på att sjunga inför andra och kunna slappna av. Jag har sjungit solo innan men jag blir så nervös och dessutom har jag svårt med det där med intonation och kunna börja sången med stadighet. Men det gick bra och jag kunde ta det lugnt och släppa prestationskraven och bara njuta av att få sjunga och tänka att jag är där för att lära mig. 

Vår ledare har dessutom förmågan att få en att känna sig trygg och då behövs det så lite för att få fram bra sång. Tryggheten gör både att en dels slappnar av i kroppen, vilket är jätteviktigt för sången. Men det blir också lättare att förstå vad vår ledare vill lära ut. De här dagarna har dessutom inte bara gett saker att ta med sig vad gäller själva sjungandet. Utan att arbeta med rösten och magstöd och hela köret och liksom ha med hela kroppen i det. Det ger en större säkerhet. Jag känner mig mer självsäker och trygg i mig själv och att jag sakta håller på att bygga upp den där avslappnade pondusen jag som autist och dessutom en ganska liten kvinna känt att jag haft svår att hitta.

Det var också fantastiskt att se sina körkamrater växa och 

blomma ut.