2/9
Det som påminner mig om att mamma inte finns i livet längre är när jag ser hennes pennskrin ligga på mitt skrivbord, brodergarnen hon fick av sin kusin eller när jag kliar mig på halsen och känner guldkedjan med korset som varit hennes. Eller när jag läst eller hört något spännande jag vill berätta för henne men sedan snabbt får påminna mig själv om att det inte går. Det kommer vara så här länge. Så var det med pappa. Men nu tänker jag istället det skulle jag ha velat berätta för pappa men jag vet redan när jag tänker det att det inte går att pappa är borta sedan över arton år. Med mamma är det inte så än. Hon var ju här alldeles nyss. Tills de där jävla tumörerna fick sista ordet. En natt drömde jag att hon levde och jag kunde ta mig in i hennes huvud och kropp med en dammsugare som jag sög upp tumörerna med. De såg ut som svampar. Lite som såna där en del tar för att knarka. Jag samlade dem i en hög som jag sedan brände upp.
Jag drömmer också de där drömmarna som jag drömde om pappa förr, att mamma dyker upp och jag säger att vänta du är ju död jag såg dig dö jag var där. Det är som att jag genom att i drömmen påminner mamma om att hon är död påminner mig själv om det. Är det för att det är svårare att göra det i verkligheten? Jag drömde för några nätter sedan att jag skrek rätt ut av sorg.
Jag önskar att det här var en dröm. Bara en mardröm. Att jag ska vakna i hennes gästrum det som hon sa var mitt rum för att jag var där så ofta, eller i soffan sittande bredvid henne. Vi tittar på teve på en spännande dokumentär om det forna Egypten eller det där programmet om folk som får sina trädgårdar omgjorda. Jag är mindre road av det senare men tittar för att hålla mamma sällskap. Mamma drar handen över sitt hår som är nytonat och tjockt. Inte grått och cellgiftstunt. Hon eller jag frågar om vi ska lösa korsord senare. Sedan sitter vi och klurar på alla frågor och klurigheter A-korsordet bjuder på.
Jag saknar dig så mamma!
