26/1
Vad jag gör?
Jag krokar, åker till mamma ibland, övar mandolin, skickar in röstprov i hopp om att bli tal/ljudboksinläsare och söker arbeten jag skulle kunna vara kvalificerad för rent formellt (d v s inga krav på körkort eller specifik utbildning) men som ändå skulle kunna vara svåra på grund av autismfientliga krav gällande personlighet och sånt. Om någon undrar varför så är hen lycklig nog att sluppit ha med arbetsförmedlingen att göra. Någon som är neurotypisk och inte behövt möta hinder i form av en arbetsmarknad som riggats för att stänga ute de som inte är sociala, flexibla och stresståliga. Nej jag är inte bitter jag är förbannad. Kära arbetsgivare det hade varit trevligt om vi autister varit välkomna även när vi är bra på annat än typ IT och datorer.
Ytterligare en sak som vore bra är att inte bara unga vuxna autisters livsvillkor togs upp i samhällsdebatten eller på annat sätt kom i fokus. Inte minst med tanke på hur många kvinnor som får sin diagnos sent i livet. Jag ser nämligen ofta att när NPF tas upp så om det inte handlar om barn, är det åtminstone nästan alltid unga vuxna (odefinierat förvisso men jag antar personer under trettio) som är på tapeten. Nyss såg jag en hemsida från region Stockholm om NPF i arbetslivet och dess fokus var trumvirvel "unga" Inse att vi också blir äldre och passerar trettio utan att för den skull magiskt ha fått det lättare på till exempel arbetsmarknaden. Jag missunnar naturligtvis inte unga vuxna autister uppmärksamheten. De kommer också bli äldre och jag vill att de när de går från kategorin "unga vuxna" ska ha trygghet och stabilitet i livet och leva i en värld där de möts av både möjligheter och acceptans. Inte oförståelse, fördomar, diskriminering och andra utestängande mekanismer (det borde de och alla andra autister oavsett ålder göra redan nu) Men vi står ändå här vi autister som passerat de trettio åren ja till och med mitten av de trettio. Åtminstone jag vägrar bli osynliggjord.
#TillsammansKanViBättre.
#Autistävenefter30
