Dagbok

22/11

Den där ormen på Skansen ringlade in i mitt inre och gjorde att jag för några veckor sedan drömde om en jättestor orm (en lindorm kanske?!) som försökte ta sig in till mig och min familj. Fast det visade sig att det var en stor grupp teater/dans/konst-studerande som gjorde ett jävligt avancerat performance. De hade klätt sig i halvglansiga gredelina trikåer och rörde sig synkroniserat i led så att deras gemensamma rörelser skulle likna en orms ringlande. Sedan skämdes jag jättemycket eftersom jag verkligen trott att det var en riktig orm, om än övernaturligt stor och som jag försökt slå till i syfte att försvara min familj. Sir Vääs som han kallas kom ju hursomhelst tillbaka. Vi kan väl alla vara överens om att han borde få leda allsången och inte Pernilla Wahlgren. Sir Vääs ja. Andra djur som både kan väsa och fräsa är katter och för ett tag sedan när jag tittade på mammas bokhylla och såg en känd roman där av Torgny Lindgren kom det till mig. Ett bra kattnamn:

Kattseba!!!

Annat som hänt är att jag blivit irriterad. I en remiss till habiliteringen är det av största vikt att den diagnos som kan ge mig ett ja från hab nämns. Men någon missade det. Någon i det här fallet är inte ovetande om min autism-diagnos eftersom hen skrivit om den i min journal. Jag kan gå med på att jag har det som nämnts i remissen enligt svaret från hab, GAD (generalized anxiety disorder) men vad beror den på? Kan det möjligen vara autismen och hur mycket ångest det går att få av att leva som autist i det här samhället. Är hab kanske, med den expertis de har om autism de rätta att hjälpa mig med den här ångesten, samt lite annat smått och gott som kommer på köpet med diagnosen.

Jag undrar förresten vad Hans Wormhat (youtubern) har att säga om orangutangen Pony och hela den historien.

Dagbok

 26/9

För ett tag sedan drömde jag om min ena tutte. Jag hade ett ömmande utslag på den och jag tänkte okej jag ska klämma på det och se om det kommer ut något var eller annat klet ur den. Plopp sa det och ur trillade en larv. Sedan hade jag ett hål i tutten och man kunde se rätt in. Mina tetas stod ut men de var ihåliga. Inget fett och mjölkkörtlar och grejer i vägen utan ett hål rätt in till skelettet. När jag fick ur larven råkade jag dessutom peta till några små ägg som for ner i hålet och in långt i kroppen. Symboliken här är förstås död och larverna det som i folkmun kallas likmaskar. Men inte så mycket symbolik om min egen död utan om att inte få ge liv. Brösten symboliserar moderskap och att amma en bebis och ge den näring och fortsatt liv. De tomma brösten med "likmask" handlar därför om brist på liv. Med andra ord var drömmen om min rädsla för att jag inte kommer hinna bli mamma. En annan tolkning är förstås att jag sett för mycket medicinsk "gore" annat göjs på internet. Från drpimplepopper till instagramkontot  (@liket_efter_doden). En annan märklig dröm jag hade var om bronsåldern. Jag var med om en begravningsceremoni under denna epok för jag levde då eller hade åkt tillbaka i tiden. Det var någonstans här i Norden. En man hade dött och skulle begravas. Varje gång någon dog klipptes likets hår av och satte på ett slags peruk som bars av hen som ledde ceremonin och var något slags präst inom den religion som utövades. Föreställ er en yvig peruk full av hår i diverse nyanser och strukturer. Det här är märk väl inte något som arkeologiska fynd talat för utan som jag sa en dröm och därmed något som min hjärna fantiserat ihop och spelade upp.

I verkligheten har jag tagit tag i saker jag planerat att göra. Ringa försäkringskassan och baka finska pinnar. Jag måste säga att det förra gick bättre än det senare. Med andra ord tror jag att det behövs fem deciliter mjöl och inte fyra och en halv. Jag har även laddat ner och raderat en dejtingapp. Nej inte tinder utan en app för kristna (man kan t o m välja inriktning för att sålla bort heretiker) Men jag har inte råd att betala prenumerationsavgiften med risken att allt ändå bara sluta med att nån runkgubbe i valfri ålder letat sig dit och sitter och stör. På happypancake fick jag en liten hälsning från en gentleman som talade om för mig när jag tackat nej till att ses hux flux för sex att jag var ful och att ingen man ville ha mig. Jag var dessutom gammal och halvt infertil.  Jag kanske är ful och visst är jag inte purung längre men bortsett från att jag inte vill träffa män jag inte känner för ett snabbt pök. Försvårade det för herrn att han talade om att han ser på kvinnor som bowlingklot med tre hål i. Innan jag hunnit svara genom att skicka ett meddelande med en länk till jourhavande medmänniskas hemsida hade han blockat mig. Fegisen. Ja ja ja i kvällens Studio incel typ. 

Dagbok

 16/8

Judith hade behövt det där tvättmedlet Ocean nånting som ekotipset på instagram tipsat om. Det fungerar faktiskt bra mot blodfläckar. Inte det att jag förfört och därefter halshuggit någon men precis som ekotipsets hundar "löper" jag med jämna mellanrum. Ja ni fattar. Ekotips ja. För ett tag sedan kände jag mig som ett med naturen och gick ut och plockade brännässlor. Jag torkade dem och gjorde pulver av dem. Det ska vara fullt av järn bland annat på tal om att löpa. Men naturen ville visst vara ett med mig eftersom jag brände mig på ena vristen. Från brännässlornas stjälkar går det förövrigt att göra garn/tråd något den här underbara kanalen visat i flera videor Sally Pointer - YouTube. Det behöver kanske inte sägas att det inte gick lika bra för mig i mina försök. Trådar för tankarna vidare till strängar och ett paket sådana till en mandolin ligger på en byrå men att stränga om den jag äger har jag inte vågat göra än.

Att våga är tyvärr något som en del gör på happy pancake. Vågar kontakta mig. Eller det handlar väl i och för sig inte så mycket om att våga som att borde jag. Borde jag slösa min tid på att kontakta någon som tydligt utgett att hon söker ett seriöst förhållande när jag bara vill vara KK. Det är en reflektion som tyvärr inte far genom huvudet på en hel del män. För helvete jag vare sig vill eller har tid med att åka kukkarusell. Jag vill ha stabilitet, tvåsamhet och kärlek. Jag blir 36 i höst och jag (och mina ägg) har inte tid med trams och lek. 

Jaques Stella - Judith med Holofernes huvud

Den där grejen på sängen. Längst ner i vänstra hörnet med Holofernes arm bredvid sig. Den lelle rackarn som ser ut som en gnom/tomte med tuttar och vingar och som ser ut att åka skidor och vars ena förälder skulle kunna vara en sjöhäst.

Vad i hela friden är det?!

Dagbok

31/5

Snubbe på happypancake frågade vem som skulle spela huvudrollen i filmen om mitt liv. Jag försökte komma på något roligt att svara. Till exempel: Lever Claire Wikholm? Eller: Per Oscarsson är ju tyvärr död. En annan frågade om jag tyckte om socker och vatten. Vad är det för jävla fråga? Socker gillar jag men vätska försöker jag undvika så mycket det bara går. Sedan det där med att skriva om hur glad och spontan man är och med glimten i ögat, men sedan ha en profilbild där det ser ut som om man ska lämna ett dödsbud. Insåg förresten just att ordet "spontan" ibland, i alla fall om den som söks ska vara det, kan vara ett kodord för: "Jag vill bara ses på mina villkor och du ska inte ha några förhoppningar om något stabilt och seriöst. Förresten är jag redan sambo/gift." För att inte tala om de som söker en "busig" kvinna. Var försiktiga med vad ni önskar killar. En busig kvinna är till exempel pseudonymen "Anja" i Sveriges radios program  Kaliber som romansbedragit män på miljontals kronor. 

Andra som håvat in miljoner är de här 

4,5 miljoner till forskning – ska tänka som ett troll | SVT Nyheter

Frågan är bara hur kan vetenskapsrådet sponsra det här ? Något som inte alls har med vetenskap att göra utan bara är rent hittepå och går emot allt vad vetenskapen säger om troll. Se på det här citatet  till exempel: "Hur kan vi formge och bygga utan att förbruka? Vad kan folksagor och sägner lära oss om en smartare resursanvändning? "  Från : Trollsyn i hjärtmarkerna | lnu.se

De försöker alltså koppla ihop troll med något slags omsorg om naturen och klimatet. Men sanningen är att trollen tycker omsorg om natur och klimat är töntigt. De vill inte jobba med naturen utan mot den. En stor mängd av sitt trollguld spenderar de på bensin. Om de nu inte slangar den. Nog för att de har råd att betala men stjäla är ju något av en sport för dem. Bensin anser de sig i alla fall behöva mängder av. Hur tusan ska de annars kunna köra runt dagarna i ända i skogarna på sina fyrhjulingar?  Behöver jag nämna att de inte känner någon flygskam. Tvärtom. De flyger flera gånger i veckan, oftast österut på diverse fortbildningsresor.  Att tänka som ett troll är att fråga sig själv: Hur kan jag snabba på klimatförändringen? Hur kan jag fortsätta denna spiral av hetskonsumtion och dränerande av naturens resurser och vad ska jag skriva för djävulskap idag på familjelivs forum?

Här finns den

Här i denna jämmerdal vi kallar världen. Pallas katt eller som den även heter, manul och dess kropp är rund!

Dagbok

 2/4

Inläggen kommer med glesare mellanrum här märker jag. Jag har helt enkelt inte orkat skriva. Jag får vissa idéer till saker jag skulle kunna göra ett inlägg om men så känner jag nej jag orkar inte eller jag måste först säga något om kriget i Ukraina. Men jag har inte mycket mer att säga om det än att det är fasansfullt. I min egen bubbla fortsätter jobbsökandet. Jag ger inte upp eftersom jag vill arbeta och jag när ett hopp om att det någonstans där ute finns en eller kanske till och med flera arbetsgivare som vågar tänka annorlunda och som är beredda att anpassa arbetsplatsen och inser att tydliga instruktioner och ljudisolerande skärmvägg inte betyder att hela verksamheten kastas omkull. Någon som ser att anpassningar handlar om att få personen att fungera på bästa sätt. Någon som ser värdet i en tystlåten person som trivs med det monotona och förutsägbara. 

Tystlåten går i och för sig inte ihop med de arbeten som tal/ljudboksinläsare jag söker. Men där kommer förutsägbarheten in (hoppas jag åtminstone) i form av en bestämd text jag ska läsa. Ungefär som när jag sjunger. Rösten ska låta enligt ett bestämt schema och inte för att ta och ha kontakt med främlingar i form av till exempel kunder. På ett ställe vill de att man ska läsa in en kort presentation av sig själv. Jag tänkte efter att ha presenterat mig själv med namn och berättat att jag inte hade någon formell röstutbildning förutom sånglektioner på gymnasiet och folkhögskola samt cirka femton år i kyrkokör, säga att jag inte har mer att berätta om mig själv utan att jag hellre sparade rösten till vad andra skrivit. Men jag är väldigt självkritisk. Kanske för mycket. Så där så jag inte kan slappna av. Jag tycker att min röst låter antingen forcerad eller för ljus. Nu finns det i och för sig en anledning kanske till att jag sjunger sopran men nog trodde jag att jag hade mer djup i stämman. 

I övrigt har jag tänkt på pungdjur. Om vi människor hade haft ungarna i pungar. Hade det varit så då att småttingar kunde och brukade krypa ner i andra släktingars pung och sitta där och mysa? Tänk er bilder på instagram med en tant där det sticker ut ett litet huvud ur hennes mage och texten "mys med bästa farmor."

Eller om vi hade lagt ägg istället. Hade det funnits bilder från 1970-talet med HoaHoa som låg och ruvade?

Dagbok

 26/1

Vad jag gör?

Jag krokar, åker till mamma ibland, övar mandolin, skickar in röstprov i hopp om att bli tal/ljudboksinläsare och söker arbeten jag skulle kunna vara kvalificerad för rent formellt (d v s inga krav på körkort eller specifik utbildning) men som ändå skulle kunna vara svåra på grund av autismfientliga krav gällande personlighet och sånt. Om någon undrar varför så är hen lycklig nog att sluppit ha med arbetsförmedlingen att göra. Någon som är neurotypisk och inte behövt möta hinder i form av en arbetsmarknad som riggats för att stänga ute de som inte är sociala, flexibla och stresståliga. Nej jag är inte bitter jag är förbannad. Kära arbetsgivare det hade varit trevligt om vi autister varit välkomna även när vi är bra på annat än typ IT och datorer. 

Ytterligare en sak som vore bra är att inte bara unga vuxna autisters livsvillkor togs upp i samhällsdebatten eller på annat sätt kom i fokus. Inte minst med tanke på hur många kvinnor som får sin diagnos sent i livet. Jag ser nämligen ofta att när NPF tas upp så om det inte handlar om barn, är det åtminstone nästan alltid unga vuxna (odefinierat förvisso men jag antar personer under trettio) som är på tapeten. Nyss såg jag en hemsida från region Stockholm om NPF i arbetslivet och dess fokus var trumvirvel "unga" Inse att vi också blir äldre och passerar trettio utan att för den skull magiskt ha fått det lättare på till exempel arbetsmarknaden. Jag missunnar naturligtvis inte unga vuxna autister uppmärksamheten.  De kommer också bli äldre och jag vill att de när de går från kategorin "unga vuxna" ska ha trygghet och stabilitet i livet och leva i en värld där de möts av både möjligheter och acceptans. Inte oförståelse, fördomar, diskriminering och andra utestängande mekanismer (det borde de och alla andra autister oavsett ålder göra redan nu) Men vi står ändå här vi autister som passerat de trettio åren ja till och med mitten av de trettio. Åtminstone jag vägrar bli osynliggjord.

 #TillsammansKanViBättre.

#Autistävenefter30