Dagbok

 22/1

Kanske gick jag händelserna i förväg men jag hade redan tittat på vilka körer som finns i hans stad. Jag tänkte på hur jag skulle sakna kören jag är med i nu. Det är en av de (få) platser där jag känner mig helt och fullt välkommen. Inte bara för att jag kan sjunga, jag känner att jag får vara där och vara där som jag är och denna visshet och trygghet gör att jag kan sjunga bra. Eller ja hyfsat bra. Jag tycker inte om att skryta och göra mig stor. Jag vill bara vara ifred. Min nya favoritfras ska bli inte tusan vet jag jag är bara en autistisk bimbo. Jag vill inte göra något väsen av mig mer än nödvändigt.

Tvärtom vad de där tanterna som höll i något slags bildterapi för unga som jag gick på när jag var 16-17 år menade eftersom jag ritat ett stort träd i mitten av bilden. Det var någon töntig övning där man skulle rita ett träd som skulle symbolisera någonting...någonting... Jag kom att tänka på dem idag. De utmålade mig som något slags uppmärksamhetstörstig narcissist som krävde allt ljus på sig. För att jag ritat ett stort träd och placerat det centralt i bilden. Jag förstår ju nu att de var tomtar som övertolkade saker, ett stort träd på ett stort papper kan vara bara ett stort träd på ett stort papper och jag är nog inte ensam om att placera objekt i mitten på ett tomt papper om det bara är det objektet som ska målas. Men det tog ändå hårt på mig. Jag som inte vill bli mer omtyckt eller sedd än andra Jag som bara önskade och fortfarande önskar att få bli accepterad och som fått för sig att jag snarare har mindre rätt än andra att vilja bli accepterad. 

Fått för sig för jag vet ju egentligen att det inte stämmer. Annars hade jag ju inte hoppats på att han ska komma tillbaka i mitt liv. Jag trodde han var svaret på mina böner. Jag vill inte sitta och skriva om hur mycket jag saknar honom. Jag vill ligga uppkrupen i hans famn och lyssna på hur han snarkar, trycka mitt huvud mot hans bröst och känna hur håret där killar mig i näsan. Jag vill sitta mittemot honom vid hans köksbord och njuta av både maten vi nyss lagat och av honom. 

Dagbok

 13/1

Jag trodde att han också såg det som något seriöst men jag kanske missuppfattade allt?Jag kommer aldrig hitta kärleken, efter det här är jag nästan förstörd. Jag ger upp. När jag äntligen trodde att nu jävlar är det min tur då är allt plötsligt borta. Jag vill bara ha ett normalt liv med någon som älskar mig tillbaka som vill leva med mig och att jag ska bli mamma till hans barn.

Dagbok

11/1

Det värker i mina armar av saknad efter honom. Jag vill bara sova och drömma. Han är hos mig i drömmarna. Där får jag åter krypa ner i hans mjuka kontinentalsäng bredvid honom och han lägger sin arm runt mig. Där väntar han på mig vid stationen en lördagseftermiddag. Jag narutospringer inte till honom den gången heller. I verkligheten har jag skojat om att jag ska göra det. Men nu har han slutit sig som nåt jävla area 51.

Var den tid vi hade tillsammans bara en dröm jag nu har väckts tvärt ur. Jag vet inte varför det har blivit så här. Jag förstår inte vad som har hänt eller varför. Men jag vet att jag saknar honom.

Dagbok

9/1

Herren ger och Herren tar och håller på och jag är måttligt road. Kärlek verkar inte vara ämnat för mig. Livet känns ibland inte ämnat för mig på riktigt. 

Nej jag vill inte prata med någon. Det tjänar ingenting till. Att prata med någon kurator eller terapeut ger mig inte det som fattas mig i livet. Hur får jag en partner eller arbete och bättre ekonomi och större trygghet av en kuratorstid varannan vecka. Jag är trött på allt leder ingen jävla vart pratande.

Att äntligen få vila i en mans armar framför tvsoffan som äkta mys-svenssons och känna total tryggma och omsorg gjorde mer för min själsstyrka. Men så drogs det undan för mig och jag vet inte kommer han tillbaka eller är jag ghostad permanent. 

Herren ger och Herren tar och jag börjar bli trött på skiten.