Först tänkte jag, fan vad pinsam jag är. Men sedan insåg jag att det var nog bra att jag bröt ihop hos af och börja gråta så de fattade att saker och ting är svårare för mig än det kan verka på ytan. Tror det var något som klickade hos handläggaren för hen ringde upp en annan person som har hand om de som har svårare att komma in på arbetsmarknaden.
Det jag vill att de ska fatta är att jag kan arbeta om jag får rätt förutsättningar men att jag inte på egen hand kan hitta ett anpassat arbete och ställa krav på arbetsgivaren. Handläggaren frågade förövrigt vad jag ville ha hjälp med och jag svarade att jag ville hitta ett anpassad arbete med tydliga rutiner och uppgifter. Att det ska vara betalt och att det ska vara långvarigt. Det är inga orimliga krav. Det är inte så att jag kräver en tjänstebil (vilket vore ännu sjukare genom att jag saknar körkort) och sjuttio lakan efter skatt. Bara att slippa arbeta för småpengar jag varje månad är osäker på om jag ska få eller inte och att få en fast punkt i tillvaron. Det som andra (oftast de neurotypiska) ibland kanske tar för givet.
Få det jag behöver som autistisk för att må bra och känna mig trygg och fungera på ett bra sätt. För mig är det enormt viktigt att jag får kontinuitet och stabilitet. Jag måste ha det Om jag ska må bra och fungera i samhället så måste jag ställa de kraven. Om jag tvingas försöka fungera på ett sätt jag inte gör och klarar av, så blir det bara in i väggen och sjukskrivning av det hela. Jag vill leva inte bara överleva.
Få det jag behöver som autistisk för att må bra och känna mig trygg och fungera på ett bra sätt. För mig är det enormt viktigt att jag får kontinuitet och stabilitet. Jag måste ha det Om jag ska må bra och fungera i samhället så måste jag ställa de kraven. Om jag tvingas försöka fungera på ett sätt jag inte gör och klarar av, så blir det bara in i väggen och sjukskrivning av det hela. Jag vill leva inte bara överleva.
