29 juni 2019
23 juni 2019
Dagbok
23/6
Frustration. Men mest oro. Oro över att det till slut blir ännu ett nej och sedan ytterligare väntan på det på att hitta något ställe som kanske till slut också bara blir en massa gratisjobb. Nej nu jävlar i mig ska det bli betalt. Jag ska ha ett arbete inte "sysselsättning" Jag ska ha lön inte "en meningsfull tillvaro och något att göra". Behövd kommer jag känna mig först när jag ser lön trilla in. För int fan kan jag betala min hyra med att få känna mig behövd och att ha något att gå till på dagarna.
Frustration. Men mest oro. Oro över att det till slut blir ännu ett nej och sedan ytterligare väntan på det på att hitta något ställe som kanske till slut också bara blir en massa gratisjobb. Nej nu jävlar i mig ska det bli betalt. Jag ska ha ett arbete inte "sysselsättning" Jag ska ha lön inte "en meningsfull tillvaro och något att göra". Behövd kommer jag känna mig först när jag ser lön trilla in. För int fan kan jag betala min hyra med att få känna mig behövd och att ha något att gå till på dagarna.
17 juni 2019
Dagbok
17/6
Det slår mig angående den där explosionen här i trakten vid ett tiden i natt att jag har ju inget alibi. Vem kan egentligen bevisa att jag var hemma. Ja jag kunde ju visa mina betyg i naturkunskap men å andra sidan så har jag ju haft snart 20 år på mig att lära mig om sprängämnen och annat matnyttigt.
Men för att återgå till nätdejting. Nej jag tror inte ett dugg att du är spontan. På vilket jävla sätt är du spontan och varför skulle spontan vara ett ideal att sträva efter. Jag vill ha en karl som kan kontrollera sig. Det verkar även vara populärt att skriva ut någon bokstavskombination som ska betyda olika personlighetstyper. Jag tror jag ska skriva dit en egen påhittad. FLAB. Den står för folkilsk, lättirriterad argsint och bitter.
Det slår mig angående den där explosionen här i trakten vid ett tiden i natt att jag har ju inget alibi. Vem kan egentligen bevisa att jag var hemma. Ja jag kunde ju visa mina betyg i naturkunskap men å andra sidan så har jag ju haft snart 20 år på mig att lära mig om sprängämnen och annat matnyttigt.
Men för att återgå till nätdejting. Nej jag tror inte ett dugg att du är spontan. På vilket jävla sätt är du spontan och varför skulle spontan vara ett ideal att sträva efter. Jag vill ha en karl som kan kontrollera sig. Det verkar även vara populärt att skriva ut någon bokstavskombination som ska betyda olika personlighetstyper. Jag tror jag ska skriva dit en egen påhittad. FLAB. Den står för folkilsk, lättirriterad argsint och bitter.
16 juni 2019
7 juni 2019
Dagbok
7/6
Ännu inget tydligt besked men HR ska fram med papper. Det låter positivt liksom varför besvärar de sig med massa meck om det är ett nej sedan ändå. Men jag är inte i land förrän jag har min signatur på nämnda papper. Förrän jag kan ringa mamma och syrran och leverera glädjebudskapet. Jag är alltså fortfarande jätteorolig. och det tar på krafterna. Så pass att jag inte orkat göra någonting. Tanken var att jag skulle åka till mamma igår och sova över till idag Men det blev för mycket bara. Inte att umgås med henne såklart utan själva resan dit på en timme i kollektivtrafiken.
Mitt i denna ångest och orkeslöshet försöker jag lägga upp en plan för hur jag ska agera om det blir ett nej. Jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till om det visar sig att det inte ens hjälper att göra saker som behöver göras jättebra och som ingen annan på arbetsplatsen har tid med och dessutom komma med lönebidrag på köpet. Vart ska jag vända mig då? Psykiatrin kommer inte kunna hjälpa mig. Vad ska de göra, vilket hopp kommer de kunna ge? Jag vet redan att jag har nära och kära att leva för. Jag vet redan att det blir ytterligare en erfarenhet och något att skriva på sitt cv. Men det räcker inte längre. Nu har den här praktikkarusellen snurrat alldeles för länge.
Nu vill jag ha lugn och ro. Veta att det är här jag kommer vara framöver och att det kommer in pengar på kontot den 25e var månad, Lugn och ro. Pengar betyder bara ingenting för den som har gott om dem. För dem som aldrig haft erfarenheten av att jobba men sedan ändå behöva fråga kommunen varje månad om en anses värdig existensminimum. Som inte behövt stå och tippexa sitt kontoutdrag för fanimej jag ska inte behöva blotta allt. "Felen" hos mig går inte att bota. Jag kan inte anstränga mig och bli mer tolerant för stress, högljudda miljöer och flaxande hit och dit. Om jag som sagt gör det bästa utifrån mina förutsättningar och t o m använder det som anses vara ett hinder för mig att fungera som ett plus istället. Om jag t o m kommer med stora delar av lönen på köpet. Men det ändå blir nej.
Vad gör jag?
Ännu inget tydligt besked men HR ska fram med papper. Det låter positivt liksom varför besvärar de sig med massa meck om det är ett nej sedan ändå. Men jag är inte i land förrän jag har min signatur på nämnda papper. Förrän jag kan ringa mamma och syrran och leverera glädjebudskapet. Jag är alltså fortfarande jätteorolig. och det tar på krafterna. Så pass att jag inte orkat göra någonting. Tanken var att jag skulle åka till mamma igår och sova över till idag Men det blev för mycket bara. Inte att umgås med henne såklart utan själva resan dit på en timme i kollektivtrafiken.
Mitt i denna ångest och orkeslöshet försöker jag lägga upp en plan för hur jag ska agera om det blir ett nej. Jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till om det visar sig att det inte ens hjälper att göra saker som behöver göras jättebra och som ingen annan på arbetsplatsen har tid med och dessutom komma med lönebidrag på köpet. Vart ska jag vända mig då? Psykiatrin kommer inte kunna hjälpa mig. Vad ska de göra, vilket hopp kommer de kunna ge? Jag vet redan att jag har nära och kära att leva för. Jag vet redan att det blir ytterligare en erfarenhet och något att skriva på sitt cv. Men det räcker inte längre. Nu har den här praktikkarusellen snurrat alldeles för länge.
Nu vill jag ha lugn och ro. Veta att det är här jag kommer vara framöver och att det kommer in pengar på kontot den 25e var månad, Lugn och ro. Pengar betyder bara ingenting för den som har gott om dem. För dem som aldrig haft erfarenheten av att jobba men sedan ändå behöva fråga kommunen varje månad om en anses värdig existensminimum. Som inte behövt stå och tippexa sitt kontoutdrag för fanimej jag ska inte behöva blotta allt. "Felen" hos mig går inte att bota. Jag kan inte anstränga mig och bli mer tolerant för stress, högljudda miljöer och flaxande hit och dit. Om jag som sagt gör det bästa utifrån mina förutsättningar och t o m använder det som anses vara ett hinder för mig att fungera som ett plus istället. Om jag t o m kommer med stora delar av lönen på köpet. Men det ändå blir nej.
Vad gör jag?
3 juni 2019
Dagbok
3/6
Så nära målet. Allt som krävs är att ansvariga fattar rätt beslut.
Så nära målet. Allt som krävs är att ansvariga fattar rätt beslut.
Faller alla bitar på plats börjar jag jobba på riktigt den tionde juni. Nu är det fanimej min tur (Kraftvrål!!!!!) Samtidigt är jag fruktansvärt orolig. Jag har sådan ångest att jag blir kall. Tänk om jag kört in i ytterligare en återvändsgränd och tänk om min gräns är nådd nu Att jag inte kan kämpa vidare. Jag är rädd att jag inte orkar leva om mitt liv ska stå stilla och jag inte kommer någon vart. Jag är rädd att jag inte orkar leva om jag måste vara något slags samhällets b-människa som valsas runt i olika jobbagratis-arrangemang hos diverse företag och myndigheter.
2 juni 2019
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)