De senaste dagarna har jag känt tomhet och ångest. Jag vet inte varför. Det går bra nu. Jag trivs på RMV Med folket där och med mina uppgifter som känns meningsfulla. Om jag har uppfattat det rätt är jag dessutom duktig. Jag känner att jag har kärlek och stöttning från familjen.
Kanske är det oron över huruvida jag får vara kvar där jag är nu och om det äntligen blir ett riktigt jobb eller ännu en besvikelse. Att slippa ryckas upp, slippa leta och vänta på att någon plats ska dyka upp som kan ta emot mig och sedan behöva lära sig nya uppgifter, möta nya människor och sedan kanske bli besviken igen. Jag är så beroende av tur. RMV kom jag till bara för att hen som var där innan fick sluta på grund av saker som gjorde att hen inte kunde utföra uppgifterna. Eller kanske inte tur för hen men tur för mig att hens plats blev ledig och att en handläggare sedan kom att tänka på mig. Jag är därför även beroende av handläggares engagemang. Att min verkligen såg mig och tänkte att det här på RMV skulle passa. Att hon satt sig in i vem jag är och vad jag är bra på.
