En annan sak jag kom att tänka på är en makaber jullek jag läste om för många år sedan. I kamratposten tror jag det var (Ja inte fan var det "Frida i a f) När och exakt var den var poppis vet jag inte men den gick i alla fall ut på att under julaftonen fick alla i huset var sitt ljus och den vars låga slocknade först. Hen stod först i tur att dö. Om denna makabra lek verkligen förekommit säger den en hel del om vårt förehållande till döden och hur den skiftat För även om vi även nuförtiden egentligen är medvetna om att vi när som helst kan möta vårt slut tror jag vi bär på föreställningen att dör det kommer vi att göra när vi blir gamla. För vi har mat på bordet och mediciner osv. Vi tar liksom för givet att det är familjens åldring som ska försvinna först. Men leken med ljusen berättar om en tid då detta inte var lika självklart. Döden rev undan både barn och gamla. Förlossningar slutade i barnsängsfeber, skörden slog fel, sjukdomar kunde inte botas lika lätt osv. Det kunde vara vem som helst som stod på tur. Mor eller far, minstingen eller gammelfaster.
9 februari 2019
På tal om döden
Jag har hittat en ny favvo-podd. Folkminnespodden. Där får lyssnarna skicka in olika berättelser och frågor om allt från moderna vandringssägner till tomtar och troll och andra väsen. Jag funderar själv på att skicka in en fråga gällande fenomenet djur som tecken på att döden är i antågande. När jag var liten tillbringade jag somrarna i min pappa barndomshem i Leksand. En kväll när vi skulle sova hördes en skogsduva. Då sa pappa med dov röst att nu skulle någon dö. Vem, var eller exakt när framgick inte men jag sov inte bra den natten. Frågan är om det var något pappa hittade på eller om det fanns tro i Leksand (eller Åhl som pappa via sin far samt sin mormor härstammade ifrån) på skogsduvan som bringare av dödsbudskap. Eller om det finns andra exempel på detta från andra ställen i både Sverige och i andra länder.
En annan sak jag kom att tänka på är en makaber jullek jag läste om för många år sedan. I kamratposten tror jag det var (Ja inte fan var det "Frida i a f) När och exakt var den var poppis vet jag inte men den gick i alla fall ut på att under julaftonen fick alla i huset var sitt ljus och den vars låga slocknade först. Hen stod först i tur att dö. Om denna makabra lek verkligen förekommit säger den en hel del om vårt förehållande till döden och hur den skiftat För även om vi även nuförtiden egentligen är medvetna om att vi när som helst kan möta vårt slut tror jag vi bär på föreställningen att dör det kommer vi att göra när vi blir gamla. För vi har mat på bordet och mediciner osv. Vi tar liksom för givet att det är familjens åldring som ska försvinna först. Men leken med ljusen berättar om en tid då detta inte var lika självklart. Döden rev undan både barn och gamla. Förlossningar slutade i barnsängsfeber, skörden slog fel, sjukdomar kunde inte botas lika lätt osv. Det kunde vara vem som helst som stod på tur. Mor eller far, minstingen eller gammelfaster.
En annan sak jag kom att tänka på är en makaber jullek jag läste om för många år sedan. I kamratposten tror jag det var (Ja inte fan var det "Frida i a f) När och exakt var den var poppis vet jag inte men den gick i alla fall ut på att under julaftonen fick alla i huset var sitt ljus och den vars låga slocknade först. Hen stod först i tur att dö. Om denna makabra lek verkligen förekommit säger den en hel del om vårt förehållande till döden och hur den skiftat För även om vi även nuförtiden egentligen är medvetna om att vi när som helst kan möta vårt slut tror jag vi bär på föreställningen att dör det kommer vi att göra när vi blir gamla. För vi har mat på bordet och mediciner osv. Vi tar liksom för givet att det är familjens åldring som ska försvinna först. Men leken med ljusen berättar om en tid då detta inte var lika självklart. Döden rev undan både barn och gamla. Förlossningar slutade i barnsängsfeber, skörden slog fel, sjukdomar kunde inte botas lika lätt osv. Det kunde vara vem som helst som stod på tur. Mor eller far, minstingen eller gammelfaster.
