Dikt

Det här är ett utkast än så länge på en dikt jag började skriva i somras Jag vet inte riktigt vad den handlar om. Först tänkte jag den bara som en beskrivning av intryck jag fick under torkan och hur jag kände som en känsla av död mitt i allt solsken typ. Den ensamma svanen som ett omen för svårare tider med skördar som går åt helvete p g a torkan. Jag grubblade faktiskt en del på hur fan ska lilla jag "preppa" inför apokalypsen. Jag vet ju inte ens när det jag inte vet hur en ska så ska mogna.  Jag kan inte ens sköta ett paradisträd. 

Sönderbränt ligger gräset

under vissnade syrenbuskar.
Vad du sått har mognat men
ska ligga dött vid sommarens slut.

Molnen hopar sig till mörker
Svanen simmar ensam.
Herren ger och herren tar

Men sedan fick diktjäveln ligga och mogna leva sitt eget liv och bli till något helt annat. Lite mer navelskåderi.


Sönderbränt ligger gräset

under vissnade syrenbuskar.

Vad som såtts mognar men

ska ligga dött vid sommarens slut.

Livets cykel av besvikelser.

Jag har tröttnat på klangen av

brustna strängar, nu lägger jag

undan min defekta båge.

Molnen hopar sig till mörker

Svanen simmar ensam.

Herren ger och herren tar

Jag försöker lova herrens

namn men det tar emot.