Jag tänker just nu hur mycket ork som går åt att som autist orientera sig i denna värld där en ständigt känner sig vilse och främmande. Hur det ofta känns som att en för en kamp för att överleva. Inte fysiskt, utan mentalt. Hur jag trots att jag inte har ett arbete att gå in i väggen för. Upplever en enorm stress och oro och hur jag liksom har ont i kroppen. En molande värk i axlar och rygg. Molande huvudvärk. Svag men ändå där. Det tar så mycket mental kraft åt att känna hur jag behöver fundera över hur jag ska agera i olika sociala situationer. Istället för att det kommer av sig själv.
Jag har också funderat på det där med att ofta i sammanhang där autism ska förklaras övergripande så tas ex olika kända personer upp som Einstein och Newton upp och det nämns att de eventuellt var autister och att såna som jag är i gott sällskap. Men jag vill liksom räcka upp handen och säga hallå det känns som det skapar massa förväntningar på en. Jag är fan inget geni. Jag är en intellektuell medelmåtta som bara inte vet hur jag ska göra med alla känslor inom mig och som har svårt för höga ljud och bullriga miljöer. Som måste byta vagn på pendeln om någon tuggar tuggummi med öppen mun, pratar i mobilen med högtalaren på eller glömt sätta på sig hörlurarna.
