Dagbok

Krasseodlandet får betraktas som ett misslyckande. Men jag är i mångt och mycket en stridbar kvinna. Så nya friska tag, den här gången med bomull istället för hushållspapper. Men Stabat mater blir nog bra. Vi hade ett intensivt träningspass idag. Det kändes liksom i hela kroppen så att en var helt mör efteråt. Jag noterade att Pergolesi verkar haft en förkärlek för att växla satser som är gripande och tunga med käcka och frejdiga saker. Som tredje och fjärde satsen i Stabat mater eller första och andra i hans Salve regina i A- moll för sopran.

I natt drömde jag om pappa. Igen. Jag har drömt jättemycket om honom den senaste tiden. Han finns inte med oss levande längre. Han dog när jag var nitton. Prostatacancern spred sig till skelettet och då var allt över. Bara att vänta på döden. Han hade en rullator som han lät katten åka på en sväng i hallen. Han och katten var bästa vänner. Pappa älskade katter. Det skulle han såklart inte ha erkänt utan bara säga något om att nu är katten här nu måste man vara snäll mot den osv. Jag minns en sommar då pappa mamma och jag var ute och reste (vad min syster gjorde minns jag inte kanske arbetade hon) och sov på ett vandrarhem. Där hade någon av de andra gästerna med sig en katt. En fet gråaktig tabby som pappa började gulla med som fan och gav skinka. Även för undertecknad som själv var och är kattfanatiker så var det lite pinsamt. 

Pappa brukade kalla dessa ljusdunkelvarelser dessa kontraster av len päls och huggtänder för "Kattsäcken" på leksandsmål ska de uttalas med tje-lud dvs kattsättjen. Jag tycker det låter så gulligt, en kattsäck.