Det senaste jag gjort

Dagbok

30/3

Krassen växer bättre denna gången. Jag har lärt mig av de små misstag jag gjorde förra gången. Ett misstag gjorde jag dock idag. Eller rättare sagt under veckan. Misstaget var att inte kolla upp ordentligt hur jag skulle ta mig till aspergercenter för den kurs jag börjat där. Jag blev därför försenad med en hel halvtimme. Men jag kunde missat allt om inte en snäll äldre man hjälpte mig att hitta. Jag var på väg åt helt fel håll. Jag är inte bra på det här med att hitta om jag ska någonstans måste jag förbereda mig noga. Här är den moderna tekniken till stor hjälp i form av "street views" så jag kan se exakt vad för typ av område jag kommer röra mig i. Jag är liksom för "dum" för att läsa kartor. Men som sagt den här gången hade jag av olika anledningar slarvat med den saken. Det blev inte lättare heller av att jag blev  uppstressad. Den halvtimme jag missade gjorde dock inte så mycket och nu vet jag till nästa gång hur jag ska hitta.

Jag tror det blir en bra kurs. Den handlar om att lära sig mer om sin diagnos och hur en kan hantera olika situationer i livet. Vi får berätta om våra egna erfarenheter och dela med oss av eventuella tips. Idag fick vi en kort introduktion över diagnosens "historia" samt berätta vad vi ansåg var bra respektive dåligt med att ha den. Och så lärde jag mig ett nytt uttryck. Att aspa!

Dagbok

Krasseodlandet får betraktas som ett misslyckande. Men jag är i mångt och mycket en stridbar kvinna. Så nya friska tag, den här gången med bomull istället för hushållspapper. Men Stabat mater blir nog bra. Vi hade ett intensivt träningspass idag. Det kändes liksom i hela kroppen så att en var helt mör efteråt. Jag noterade att Pergolesi verkar haft en förkärlek för att växla satser som är gripande och tunga med käcka och frejdiga saker. Som tredje och fjärde satsen i Stabat mater eller första och andra i hans Salve regina i A- moll för sopran.

I natt drömde jag om pappa. Igen. Jag har drömt jättemycket om honom den senaste tiden. Han finns inte med oss levande längre. Han dog när jag var nitton. Prostatacancern spred sig till skelettet och då var allt över. Bara att vänta på döden. Han hade en rullator som han lät katten åka på en sväng i hallen. Han och katten var bästa vänner. Pappa älskade katter. Det skulle han såklart inte ha erkänt utan bara säga något om att nu är katten här nu måste man vara snäll mot den osv. Jag minns en sommar då pappa mamma och jag var ute och reste (vad min syster gjorde minns jag inte kanske arbetade hon) och sov på ett vandrarhem. Där hade någon av de andra gästerna med sig en katt. En fet gråaktig tabby som pappa började gulla med som fan och gav skinka. Även för undertecknad som själv var och är kattfanatiker så var det lite pinsamt. 

Pappa brukade kalla dessa ljusdunkelvarelser dessa kontraster av len päls och huggtänder för "Kattsäcken" på leksandsmål ska de uttalas med tje-lud dvs kattsättjen. Jag tycker det låter så gulligt, en kattsäck. 

Musikikonografi-måndag

William Bell- Sophia Anne Delaval stämmer en mandolin.

Musikikonografi-måndag

Herman van der Mijn- Porträtt av Barbara Janssen vid orgeln. 1726.

Min dröm

Jag måste dela med mig av en dröm jag hade i natt.

I den slog jag på teven där det visades en film. Den handlade om en man med en tidsmaskin och en kamera. Ingen ny digital variant utan en bökig omständlig artonhundratalsvariant. Han for runt med sin kamera och tidsmaskin och besökte olika epoker. När jag började kolla befann han sig på 1300-talet och hade fått skulden för ett pestutbrott. Han anklagades för att ha bedrivit trolldom. Han var precis på väg att avrättas  men klarade sig undan av någon anledning  drömmen inte förklarade. Han kom därefter till 1600talets Versailles där han fotograferade Ludvig den fjortonde omgiven  av diverse hovfolk.

(Av någon anledning spelades den franske monarken inte av en person utan var en data-animation.)

Sedan hade huvudpersonen målat på fotot och gjort det till en oljemålning. Den var därefter en del av konsthistorien och sedd som en vanlig tavla tills sanningen nu kommit fram. Filmen befann sig berättartekniskt i flera tider. Dels alla epoker mannen åkte till, dels hans egen under sent 1800tal och så nutid. Det var tack vara tekniska möjligheter nu att undersöka tavlan mer  noga som det  avslöjades att det egentligen var ett foto och hela den  märkliga historien  rullades upp. Men fanns det mer bilder? Eller hade de förstörts under något av världskrigen? Det blev inget svar på den frågan och jag fick inte se heller hur det gick när han kom till Nordamerika i början på 1700talet. Jag vaknade.

Musikikonografi-måndag.

Hieronymus Francken II. De kloka och de fåvitska jungfrurna (detalj)