Samhället har på ett sätt tagit en paus och därmed den närkontakt en som funktionshindras måste ha med diverse myndigheter. Det vill säga den frustration det innebär av att ständigt känna hur ens liv ligger i händerna på andra, att hela tiden behöva väga ens ord för att inte på olika sätt bli missbedömd när det gäller till exempel ens hjälpbehov eller ens förmågor. Stressen av att behöva gå på möten med en ny okänd handläggare som jag inte vet om hen vet någonting om mig och är på det klara med att jag har en diagnos som gör att jag har ett annorlunda fungerande än många. Frustrationen över att arbetsmarknaden och arbetslivet är konstruerat på ett sådant sätt att vi som funktionshindras ofta måste gå genom en typ proxy för att få arbete. Vi måste ha någon handläggare på af eller någon annan insats som ska gå i god för oss och lirka med arbetsgivare för att vi ska ens få en chans till obetald praktik. Istället för att inkluderingen och möjligheten att kunna arbeta utifrån ens förutsättningar fanns där redan från början.
Till exempel att all den kryptonit (ex. krav på flexibilitet eller öppna kontorslandskap) som tar bort superkrafterna som vi autister sägs ha blev bortsanerad. I o f s avskyr jag det där snacket om superkrafter då det ställer så höga förväntningar. Jag talar hellre om intressen, förmågor och talanger. Men som behöver rätt förutsättningar för att kunna blomstra. Över huvud taget säger det där pratet om superkrafter hur långt ifrån inkludering vi egentligen är. För att vara välkomna måste vi överkompensera med superkrafter. Jag ser den här pausen som välkommen och ägnar den åt att vila, läka mitt inre och stärka mig själv. Jag ordnar min egen jävla sysselsättning här hemma. Krokar grytlappar tar promenader, läser Bibeln och ber till Gud om att helas från internaliserad ableism. Eller så tittar jag på den stora älgvandringen. De är så söta när de simmar och far fram där över älven.
