Att vara deprimerad och samtidigt ha järnbrist. Men än är hoppet inte ute. När jag umgås med syskonbarnen släpper önskan att det där Corona-viruset ska utplåna hela mänskligheten. Mörkret har alltså inte besegrat mig.
Däremot har orken att söka ett nytt arbete börjat att tryta. Jag försöker ju aldrig dölja att jag är autist. Men när jag söker jobb blir det så jävla ja jobbigt med att jag måste då samtidigt "sälja in min tism". Det gamla vanliga tjötandet om att ens diagnos är en superkraft. Jag säger inte att det kan vara det men att hela tiden behöva sälja in sig som någon.med speciella krafter skapar så mycket internaliserad ableism hos en. Ur ett större perspektiv dvs utanför min navel så blir pratet om "superkrafter" när det gäller oss med npf, hur välmenande det än är, ett sätt att liksom "lägga ansvaret" på individen, det är vi autister som ska visa hur nyttiga och vilken tillgång vi kan vara istället för att samhället blir mer förstående och att t ex arbetsplatser blir anpassade för våra behov.
Hela mitt liv är en balansgång mellan att be om hjälp och ena sidan och andra sidan, värna om min självständighet. Att visa sina styrkor respektive svagheter på ett lagom sätt så att förväntningarna inte blir för höga eller för låga. Jag vill ju liksom visa ex AF att jag kan mycket och är villig at kämpa på samtidigt som jag är rädd att jag då får krav på mig som jag inte kan leva upp till eller att de inte lägger lika mycket krut på mig för jag ser ju ut att klara mig fint. Men skulle jag istället försöka visa mer hjälplöshet kanske de skulle sänka förväntningarna för mycket och tro att jag inte kan klara ens ett anpassat arbete.
