1800-talet och romantikens Judith

Antal Haan, 1827-1888. Ungern

Pedro Américo 1843-1905. Brasilien

Dagbok

28/1

Att vara deprimerad och samtidigt ha järnbrist. Men än är hoppet inte ute. När jag umgås med syskonbarnen släpper önskan att det där Corona-viruset ska utplåna hela mänskligheten. Mörkret har alltså inte besegrat mig.

Däremot har orken att söka ett nytt arbete börjat att tryta. Jag försöker ju aldrig dölja att jag är autist. Men när jag söker jobb blir det så jävla ja jobbigt med att jag måste då samtidigt "sälja in min tism". Det gamla vanliga tjötandet om att ens diagnos är en superkraft. Jag säger inte att det kan vara det men att hela tiden behöva sälja in sig som någon.med speciella krafter skapar så mycket internaliserad ableism hos en.  Ur ett större perspektiv dvs utanför min navel så blir pratet om "superkrafter" när det gäller oss med npf, hur välmenande det än är, ett sätt att liksom "lägga ansvaret" på individen, det är vi autister som ska visa hur nyttiga och vilken tillgång vi kan vara istället för att samhället blir mer förstående och att t ex  arbetsplatser blir anpassade för våra behov.

Hela mitt liv är en balansgång mellan att be om hjälp och ena sidan och andra sidan, värna om min självständighet. Att visa sina styrkor respektive svagheter på ett lagom sätt så att förväntningarna inte blir för höga eller för låga. Jag vill ju liksom visa ex AF att jag kan mycket och är villig at kämpa på samtidigt som jag är rädd att jag då får krav på mig som jag inte kan leva upp till eller att de inte lägger lika mycket krut på mig för jag ser ju ut att klara mig fint.  Men skulle jag istället försöka visa mer hjälplöshet kanske de skulle sänka förväntningarna för mycket och tro att jag inte kan klara ens ett anpassat arbete. 

Dagbok

24/1

Jag säger inte att det här är min pappas morfar men det är jävligt likt. 

https://www.rotter.se/faktabanken/portrattfynd/dalarna/insjoen/linder-nordin/198287

Det som gör att jag röstar emot är formen på öronen som hos morfar Liss Erik ser mer rundade ut uppepå. I alla fall ter de sig så när jag ser på de bilder jag har av honom. Ett alternativ skulle ju kunna vara att det är brodern Olof. Men jag vet inte om han var över i grannsocknen Åhl precis som brodern som arbetade som skräddarlärling där. Det finns inte samma koppling dit hos Olof som hos Erik. Dessutom har jag svårt att avgöra åldern, både vad gäller själva åldern på fotografiet i sig och åldern på personen. Vilket gör det svårt att utesluta eller inte utesluta åtminstone Olof som dog när han var några och tjugo i en olycka. 

Dagbok

23/1

Fick det här berättat för mig på messenger
av min pappas kusins fru om min farfar. Angående ett inlägg  i fb-gruppen Åhl hembygdsförenings fotoarkiv om hur folk från Åhl åkte till Svalbard för att arbeta i gruvorna där i början av 1900-talet.

"Gunhard har berättat lite grann om sin tid som kockspojke på Spetsbergen. Han var inte så gammal då, bara i tonåren. Det var någon i Insjön som förmedlade anställningar på Spetsbergen. När de anlände fick de gå av båten vid iskanten och hade en lång väg över isen för att komma fram till gruvanläggningen. En gång när han låg och sov, så började det brinna i baracken. Någon slog sönder fönstret och slängde in en snöskyffel och de kunde rädda sig ut. Gunhard hade problem under många år efteråt, då man inte fick väcka honom för snabbt, annars var han tillbaka i Spetsbergen....."

Dagbok

19/1

Jag kan inte släppa den här bilden. Vad fan är det med det där strecket mitt i magen liksom, är det skugga från när magen trycks ihop eller en hårsträng?

https://www.thesun.co.uk/wp-content/uploads/2016/03/2497863.main_image.jpg?strip=all

Den föreställer en "gentleman" vid namn Joe Metheny. Om Metheny var gravid vid fototillfället är oklart. Om det var så är det mycket troligt att han bar på antikrist. Joe Metheny var en seriemördare som gjorde hamburgare av sina offer. På bilden står alltså han inte bara och försöker tuffa sig och se hotfull ut, han utgjorde verkligen ett hot.

För övrigt då? 

Jag och mamma var på Liljevalchs och såg årets vårutställning. Det var trevligt att träffa mamma och att se på konst. Men mycket folk både på muséet och sedan på spårvagnen in till centrum. Så jag har fått min beskärda del av främlingar alldeles ör nära inpå mig för ett bra tag framöver.

Örhängen i fimolera och fuskguld

En av de bästa investeringarna jag gjort när det gäller
min smyckestillverkning är en liten rundtång.

Dagbok

14/1

De siamesiska tvillingarna som tidigare fanns på Göteborgs naturhistoriska, dök upp i en dröm hos mig Varför? Jag är sjuk i huvudet kanske? I alla fall så var jag ju tvungen att googla. De har tydligen kremerats nu. Eller? Jag fick inte riktigt klarhet i det. Någon klarhet i var de kommer ifrån och exakta födelsedatum tycks inte muséet själva ha. Jag som fått för mig att jag läst någonstans ungefär när de var födda, att modern var kring 45 år samt att barnen kom från en känd men icke namngiven Göteborgssläkt. Nyfiken som jag är hade jag nämligen tänkt en titt i kyrkböckerna från Göteborgs  församlingar.  Men jag kanske har drömt om de här stackars fostren tidigare (hjälp mig typ). I kyrkböckerna har det förövrigt redan tittats men ingen av de händelser av sammanvuxna tvillingar som beskrivs där tycks stämma överens med de här töserna. Tvillingarna verkar ha varit lite av det som varit  Göteborgs naturhistoriskas "claim to fame".  I en annan dimension, där museum inte blandar in etik och moral och sånt vad gäller deras samlingar, hade musei-shopen bergis varit full av tishor, affischer, magneter, vykort e t c med bild på fostren.

Förresten tror jag mig också ha läst någonstans  om en forskare (inom något humanistiskt eller samhällsvetenskapligt ämne) på ett universitet i tror det var Nederländerna. Jag minner mig att historien var att hennes fakultet (?) eller institution skulle flytta in i nya lokaler. Byggnaden var gammal. Där hade tidigare olika slags naturvetare huserat och någon eller några av dem hade lämnat kvar en överraskning. I källaren hittade vår forskare en massa foster i burkar. Från de minsta till fullgångna. Som en hel fosterorgel! Ja ser framför mig hur de "små liven" med do-stämmor framför några av J.S Bachs största hits.

Diverse

Ritad för nyårsafton 19/20

Löven gjorda i fimolera.

Chonk.

Dagbok

12/1

Min släkting hängde sig alltså i en lada i Tibble. Men han bodde i Rönnäs. Det är en bit emellan byarna(det här var 1836 långt innan busslinjer och uber-appar och jag funderar på om han valde att ta sig hela vägen för att inte hans fru eller barn eller annan närstående skulle råka hitta honom. Det måste då också betyda att han verkligen hade bestämt sig för att det fick vara nog nu. Jag har varit nära det stadiet många gånger men alltid lyckats hitta något att greppa tag Ibland har t o m suicidtankarna varit ett sätt att känna makt och kontroll över mitt eget liv. Att till syvende och sist är det jag som kan få "sista ordet" Även om jag egentligen tror att folk tar sina liv när de upplever att de förlorat kontrollen.

För övrigt när det gäller släktforskningen har jag upptäckt ett misstag jag gjort tidigare. En Brita Olsdotter född 1733 i Romma hade fått fel far. Vilket gör att jag inte härstammar från några klockare i Leksand på 1600-talet med gårdsnamnet Israels. Klockarna i min stamtavla har istället funnits i Åhl socken. Däremot är det mycket soldater. Som nämnda Britas far. Olof Andersson Hammar eller Hammar Olof Andersson. Det musikaliska på Leksands-sidan hittas  istället b l a genom. Djäken Per Andersson som var spelman. Min pappas moster Tusen Anna Persson redogjorde även för Karl Sporr om musicerande i släkten. Det här antecknade  Sporr vid mötet 1946 i Lycka. "Farmor  f. 1836 eller 37 i Berg sjungit låtar och skänklåt. Farmor hade en bror, Skogs Erik Eriksson  i Berg som bara ville spela fiol. Farmor dog Blind 1904, duktig att sjunga, men låtarna har inte fastnat i mig." Tyvärr verkar det här mötet att ha skett innan folkmusikinsamlarna åkte runt med inspelningsutrustning i sina möten med traditionsbärarna. Hur sjukt coolt hade det inte varit att ha en inspelning med en gammal släktings sång.

Dagbok

7/1

Släktforskningen går vidare. Jag har rott över Insjön och lämnat Åhls socken för Leksand. Där finns min farmors fars anor. En av mina förmödrar där hade en yngre bror som 1836 i en ålder av femtiosju år hängde sig i en lada i Tibble. Hans stoft fick sedan.inte ligga i vigd jord utan grävdes ner på avrättningsplatsen Allt efter häradsrättens beslut. Det här går att läsa om i Död och Begravningsboken från 1835-1842. Där blev han heller inte.förärad ett omdöme utifrån dåtidens ideal, såsom kristlig eller gudfruktig. Istället radas hans kriminella cv upp likt ett primitivt jävla lexbase. Även om det är en släkting långt bak i tiden så gjorde det ändå ont i hjärtat att läsa att någon som en delar blod med 

kände sig tvungen att avsluta sitt eget liv.

När jag skriver om ämnet vill jag också passa på att länka till:

https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/sjalvmordstankar/till-dig-som-har-sjalvmordstankar/

Förutom att släktforska har jag sökt olika arbeten. Är uppe i trettiotre stycken nu sedan mitten av december. Egentligen är det väl en minimal chans att jag skulle kunna få något. Men jobbsökandet gör att jag ändå känner att jag har någon makt och kontroll över mitt liv. Jag söker dock de jobb där det finns någon chans. Alltså inte de som kräver hela alfabetet i körkort, att en ska han viss utbildning eller kunna ett visst språk utöver engelska. Det skulle bara vara slöseri med både tid och energi. 

På natten drömde jag om tagelharpor.