Precis innan jag vaknade idag drömde jag att jag var gravid. Jag gick runt med min stora mage och glänste. Just nu är jag inne i en period av intensiv bebisfeber. Det är som hela livmodern knyter sig och krampar så fort jag ser någon havande eller små bebisar. Eller som för några dagar sedan när jag kollade på byxor som en välkänd kedja reade ut. Jag grävde runt bland de tätt sammanpressade benplaggen och fram skymtade något som kanske kunde vara värt ett besök i provhytten. Men när jag drog ut dem såg jag att de hade en sån där gravidmage-påse på och så texten "mama".
Förutom det där med min biologiska klocka. Försöker jag identifiera när jag kommer in i dessa perioder av intensiv barnlängtan. Vad är det som triggar dem? Jag tror svaret är oro. Barnlängtan blir en avlägsen fantasivärld att fly bort till, trots att den gör så ont. Snart är tiden på RMV slut för mig och jag vet inte om det blir ett riktigt jobb äntligen eller om jag får ta två steg tillbaka och vänta på ännu en ny praktik som kanske inte den heller leder någon vart. Drömmen om att få ett riktigt arbete med lön (det är tragiskt förresten att jag kallar det en dröm som om det vore en jävla utopi långt bort i fantasins logikupphävande universum att jag ens skulle kunna få ett riktigt kneg och inte bara massa praktik och andra jobb utan lön arrangemang) är något kallt och hårt, något tätt inpå mig. Min bebislängtan är istället något som befinner sig i en annan tillvaro än den jag lever i nu. En plats att fly till när jag inte orkar med ovissheten i vardagen. Det är just för att det är så avlägset det där med barn som det är mycket lättare att dagdrömma om trots att denna längtan samtidigt gör ont.
