Dagbok

30/5

Det känns som att livet går åt rätt håll.                                     

Jag får mer och mer ordning här hemma. Inte för att det var katastrof förut men det har varit rörigt inuti lådor och skåp. Jag är dock inte på långa vägar klar, men en sak i taget. Boendestödet har ökats till två timmar, något som gör att vi har tid att laga mat tillsammans. Det är något jag behöver träna på. Min exekutiva förmåga eller rättare sagt brist på förmåga när det kommer till vardagssysslor samt svårigheten att ha flera bollar i luften gör att det där med matlagning är ett problem för mig. Men nu när en del boendestödstiden är vigd åt det hoppas jag att det ska gå bättre undan för undan. I förrgår gjorde vi vitlöksstekt gnocchi med svamp. Originalreceptet sa skinka men då jag inte äter vare sig kött eller fläsk byttes denna ingrediens ut.

Förhoppningsvis kommer även min privatekonomi att förbättras. Imorgon kommer min handläggare från arbetsförmedlingen till RMV för att snacka lönebidrag med dem och mig. Jag är väldigt nervös. Tänk om de kommer med något negativt besked av något slag. Men jag ska görsöka stå på mig så mycket jag kan och orkar. Nu ska det banne mig bli ett riktigt arbete. Nu ska jag jobba för en riktig lön. Jag är fan värd det. Jag är duktig och som en kollega sa: "Kunde det gått bättre?" Exakt fram med lönen nu!

Dagbok

11/5

Ytterligare en månad av praktik. Af behövde mer tid på sig. Jag förstår det samtidigt som jag kommer ha örnkoll på dem och med jämna mellanrum fråga hur det går egentligen. Så är det, en måste tjata för att saker och ting ska röra sig en centimeter. Jag har sagt att efter den sista juni accepterar jag inte mer förlängning av praktikperiod. Inte för att jag vet hur jag ska manifestera denna intolerans men jag har i alla fall satt ner foten och visat klorna lite. Burrat upp pälsen för att se större och farligare ut.

Det fina i kråksången är att det går bra för mig på RMV. Mer glada nyheter är att min lödningspenna kom igår. Nu hoppas jag bara att den ska vara till nytta för min smyckestillverkning.

Dagbok

5/5

Precis innan jag vaknade idag drömde jag att jag var gravid. Jag gick runt med min stora mage och glänste. Just nu är jag inne i en period av intensiv bebisfeber. Det är som hela livmodern knyter sig och krampar så fort jag ser någon havande eller små bebisar. Eller som för några dagar sedan när jag kollade på byxor som en välkänd kedja reade ut.      Jag grävde runt bland de  tätt sammanpressade benplaggen och fram skymtade något som kanske kunde vara värt ett besök i provhytten. Men när jag drog ut dem såg jag att de hade en sån där gravidmage-påse på och så texten "mama". 

Förutom det där med min biologiska klocka. Försöker jag identifiera när jag kommer in i dessa perioder av intensiv barnlängtan. Vad är det som triggar dem? Jag tror svaret är oro. Barnlängtan blir en avlägsen fantasivärld att fly bort till, trots att den gör så ont. Snart är tiden på RMV slut för mig och jag vet inte om det blir ett riktigt jobb äntligen eller om jag får ta två steg tillbaka och vänta på ännu en ny praktik som kanske inte den heller leder någon vart. Drömmen om att få ett riktigt arbete med lön (det är tragiskt förresten att jag kallar det en dröm som om det vore en jävla utopi långt bort i fantasins logikupphävande universum att jag ens skulle kunna få ett riktigt kneg och inte bara massa praktik och andra jobb utan lön arrangemang) är något kallt och hårt, något tätt inpå mig. Min bebislängtan är istället något som befinner sig i en annan tillvaro än den jag lever i nu. En plats att fly till när jag inte orkar med ovissheten i vardagen. Det är just för att det är så avlägset det där med barn som det är  mycket lättare att dagdrömma om trots att denna längtan samtidigt gör ont.