I natt hade jag en mardröm. I den vaknade jag upp men märkte att jag inte var i min egen lägenhet. Jag steg ur sängen och tassade sakta fram ut i en korridor. Den andades offentlig institution och jag kände den där doften av neutralt rengöringsmedel. Doften av sjukhus. I drömmen hade jag blivit så "knäpp" att jag tagits in på sluten psyk. Jag hade varit så pass borta att jag inte förstått vad som hänt själv. Jag ska kanske påpeka att något sådant här aldrig hänt mig. Jag har mått så pass dåligt, så djupt deprimerad och självmordsbenägen att jag t o m behövt läggas in. Men jag har alla gångerna varit klartänkt och på plats i verkligheten. Men det var en otäck dröm, att inte veta vad en gjort innan för att hamna på psyk.
I verkligheten är jag som tur är inte i behov av slutenvård. Jag kunde ta ett nej från en arbetsplats med ro. Det var inte mig det var fel på heller, de hade bara inte uppgifter. Men de sparade mitt cv ifall om att. Visst jag blir otroligt frustrerad ibland av att stå stilla. Men jag försöker att inte slås ner totalt. Jag är långt ifrån tillfreds med tillvaron men upplever ändå ett slags stabilitet. För att ta en lökig metafor. Pendeltåget rör sig åt rätt håll men just nu är det stoppsignal.
