I drömmen går jag uppför en backe mot ett mindre slott/borg. Det utstrålar obehag. Jag kommer in i en stor sal. Längst in mot en vägg av röda sammetstapeter står en stor säng. I den ligger en varelse som ser ut som en svullen ljuslila barbamamma. Varelsen är ond och jag måste kämpa mot den. Den är orsaken till alla mina misslyckanden i livet. Studierna som jag inte avslutat, praktikplatser som inte lett någonstans dvs inte blivit till ett riktigt jobb, arbetslösheten, ensamheten osv För att förgöra den måste jag kasta något slags lerklumpar i dess ansikte och dessutom träffa på exakt rätt punkt. Jag misslyckas gång på gång. Varelsen skrattar åt mig. Jag blir mer och mer nervös och frustrerad.
Min analys av drömmen är att den symboliserar min (ack så mänskliga) längtan efter något konkret att projicera mina problem och misslyckanden på. Istället för ett komplext nät av både mina egna och andras handlingar. Det enda mer eller mindre konkreta som en kan tala om är min diagnos och att på grund av att den varit dold för mig tidigare har mycket gått fel. Jag har inte fått den hjälp jag behövt. Men min autism är ingen varelse i en stor säng i en borg. Det är en del av mig och utan den hade jag inte varit den person jag är. Den är varken alltigenom god eller ond. Den är både görs både till ett problem och hinder för mig men är samtidigt ett slags kraft och förmåga.
