Idag var mamma här på besök. Vi skulle gå till polisstationen på eftermiddagen och ansöka om pass något jag inte gjort på femton år. Men mamma kom redan vid elva-snåret. Hon ville nämligen försöka få upp min "dala-kista. Men låset visade sig omöjligt att lirka upp. Lösningen blev istället att få loss sprintarna i gångjärnen bak. Till det krävdes dock ett sjuhelvetes bankande. Men mamma är en envis kvinna och till slut! Jag var livrädd att det skulle ligga nåt äckligt i den, gammalt hår eller något avlidet av valfri art. När kistan senast stängdes hade vi ju ingen aning om.
Det visade sig dock av innehållet att döma att min framlidna storasyster brukat kistan alldeles nyligen och det var inget konstigt i den. Några böcker, prydnadssaker, gardiner osv. Det som gjorde mig mest förtjust var de delar till Leksandsdräkten som fanns i. Jag tolkar sidenlivet med laskrosa och lådan med käringhattar som ett tecken på att jag snart ska hitta någon att gifta mig med. Det där med hättorna till dräkten är förövrigt en komplicerad sak när det kommer till att få på sig dem. Först ska en jävla ring sättas på huvudet, sedan en underhätta och själva hättan utanpå med ett krusband knutet om på slutet. I brist på roshätta eller rödhätta som jag som ogift egentligen ska bära fick jag öva med käringhatt. Jag är inte riktigt där än ska erkännas. Problemet ligger mycket i var håret ska ta vägen inunder. Eller möjligen hade farmor mindre huvud än jag, det var hennes hättor nämligen.
