Tiden gulnar kring oss I en livmoder av glas
Inte i en kvinnas svällande mage, nej ett kabinett av
förunderligheter
Där vi tröstas till liv av nyfikenheten
som speglar sig in till oss, kryper in i vår åldrade bebishud
och ut genom våra ögon.
Vi delar, armar, ben och kött Ett lungpar som aldrig fylldes för ett
och ut genom våra ögon.
Vi delar, armar, ben och kött Ett lungpar som aldrig fylldes för ett
första tvåhövdat skrik när mammas sista krafttag frigav oss.
På lakanet låg de stilla. Benen som sprattlat i hennes mage,
På lakanet låg de stilla. Benen som sprattlat i hennes mage,
Dunkat mot detta väntans valv. Fullgångna men redan bortgångna