Jag försöker bringa något slags ordning och nystart här genom att rensa ut gamla kläder som antingen är utslitna eller som jag inte använt på ett decennium. Små saker som detta eller att överhuvudtaget våga skicka iväg en ansökan själv utan en handläggares hjälp till ett ställe och fråga om de har plats för praktik ger mig en känsla av kontroll och egenmakt. Autonomi, att inte vara beroende av andras tid och välvilja.
Men på tal om det där med praktik och arbete. Det förvånar (och förargar) mig varje gång jag ser platsannonser där arbetsgivaren antingen önskar eller rentav kräver att en har rätt till lönebidrag samtidigt som de har en rejäl jävla önskelista med egenskaper som får en att undra skulle någon som kan leva upp till allt detta ha rätt till anställningsstöd i någon form. De är som att de tror att det är något slags gratispengar och att de inte ska behöva anstränga sig för att skapa en arbetsplats som fungerar för ex oss funkisar. Utan förväntar sig att utöver att en kommer med en stor del av lönen betald så ska en prestera 110 procent och älska utmaningar och allt vad flosklerna säger Du jag ÄR utmaningen. Jag är den som ska få dig att tänka om hur du som arbetsgivare kan inkludera människor som funktionshindras. Börja ifrågasätta dina tankesätt och sedan kavla upp armarna och göra verklighet av allt snack om mångfald och inkludering.
